På bara en sekund

På bara en sekund förändrades en känsla som jag va så säker på att jag kände och hade, till rädsla och                       förtvivlan. Och jag blir ledsen varje gång jag tänker på det.

Hela dagen har jag ibland fastnat med blicken, mina ögon kanske står still. Men i mitt huvud går händelsen från igår om och om igen........ Det går inte att radera....

Och när jag kommer på vart jag är, slutar min läpp att skaka och jag torkar mina tårar som är på väg att falla.

Jag får inte gråta, jag kan inte gråta, inte nu. Den här gången är det inte jag som ska skämmas.

Jag vet det kanske finns en del saker jag gjort och tagit del av, men aldrig att jag gjort något som sårar en annan människa mer en va jag sårat mig själv när jag gjort det.

För dumheterna som jag gjort sårar mig tusen gånger om efter som att jag är medveten om dom. Och vad jag menar med det är.............. att jag blir så besviken på mig själv som får mig att falla så lågt, att jag ibland inte är så stark som jag önska jag va..

Dessa dagar som nu har varit, har verkligen fått mig att fatta. Jag är verkligen på  botten nu. Och nu är det fan dax att börja ta sig upp... Jag måste ändra på en del saker i mitt liv.

I morgon är en ny dag........ och det som nu har hänt ska jag ta lärdom av.. Det är över med allt jävla skit nu. 

Jag ska bli den jag vill vara. Och jag ska vara stark nog till att bli det.

Det finns så mycket jag vill säga

Det finns så mycket jag vill säga till en människa i mitt liv.
Jag vill säga dom orden jag menar i från botten av mitt hjärta..
Men när jag försöker förklara dom känslor jag har...  blir det stopp i hela halsen och orden fastnar...
Jag vågar inte och min rädsla blir för stor. Men om han bara visste.
Det finns inte längre något jag inte skulle kunna göra för just denna människa.
Jag kan till och med sätta handen på hjärtat och säga att det som finns inom mig, alla mina känslor... dom har aldrig existerat hos någon annan i mitt liv...

Men jag förstår också att hans till lite inte är den bästa för mig.....
Och den dagen jag höll på att förlora honom... dog en bit i mig själv. 
Och jag fick en annan syn vinkel på livet. Och jag insåg allt jag egentligen ville.
Jag tänker inte släppa det vi har.. Jag ska kämpa till den dagen denna människa säger att det inte längre finns någon mening.


För första gången i mitt liv sen min mamma dog.. kan jag prata allt med en människa som inte dömer mig.
Och på något viss lättar den människa upp mitt hjärta, och sorgen känns inte lite stor.. Den kommer alltid att finnas där, men han får den sorgen att bli något mildare.


Önska så mamma att du hade träffat denna människa som gör så mycket för mig utan att veta om det.


Önska också att du kunde träffa Nikita som blivit en sådan stor tjej.
Fast hon bara snart är 4 år är hon så smart. Och det värkar som om hon är konst intresserad som mig =) åååå mamma va jag önskar.. Nikita vet att du fanns och det värkar som om  hon ibland tänker på dig efter som att hon i bland ser på mig och säger " Mamma....... momo är uppe i himmelen"
" Jaaa Nikita.. momo är uppe i himmelen och vakar över dig"
Hon blir alltid så glad och säger " Jaaa det gör hon"
Jag har verkligen värdens bästa dotter. Och det går inte med ord att beskriva hur mycket jag älskar den lilla tjejen.... Hon är verkligen mitt allt.

Och jag hoppas av hela mitt hjärta att jag kan ge henne den uppväxt jag önskar henne.

Jag vågar inte själv....

Mamma! Vad skulle du säga om du såg mig nu? Skulle du vara stolt och nöjd över att jag till slut vågade lämna min trygghet..? Vet att vi pratade mycket om det just det året innan du dog.
När jag tänker tanken kommer jag på hur olycklig jag va...
Jag säger inte att jag är lycklig nu.. för det är jag verkligen inte. Men dock känner jag en annan sorg som liknar näst in till just det ordet.
Jag saknar min en egen familj igen. Hus, barn och alltid något att pyssla med. Dock långt ifrån den som jag hade. Denna gång ska jag göra rätt.. Inte för att det endast va jag som gjorde fel, för det va det verkligen inte..
Och jag är så otroligt glad över att allt blev som det blev i slutändan....
Dock har jag börjat sakna den familj som jag borde ha. Den som man drömmer mest om.
Men en vacker dag ska väl också mina drömmar slå in.

Jag vet att jag är redo för den. Dock kan just inte den drömmen slå in om man inte är två om just det.

___________________________________________________________

Jag dras till dig, fast jag ibland inte vill.......
Och när jag är med dig... står mitt hjärta nästan still. Känner att det ibland hoppas över några slag...
Jag vet att du har genom skådat mig... för just du är den ända som kan.
Innan jag träffa dig, kunde jag lätt bli hård som sten, men i sin famn, faller jag nästan samman.
Var ända ord du säger finner sina plattser i mitt minne.
Ibland önskar jag att det ska vara en evighet... Men den tanken vågar man inte tänka högt då man vet.........
Ha aldrig förhoppningar.. En dag kan förändra allt.

Det finns ord jag för honom alltid vill säga....dock fastnar dom i munnen på mig ibland... för rädslan finns där...... att mina ord inte betyder inte detsamma för han..
Så dom får förbli där dom är....
Han betyder så mycket mer för mig en just det..... Och ju längre jag är tyst om dom, ju längre kanske han stannar....

Det finn bara en för mig.. Men ibland önska jag att det inte fanns någon alls....

Förlåt, blir lite kort idag

Lägger av med allt trams nu allså.

Jag mår så fruktansvärt dålig en över en miss uppfattning som in träffade i fredags.... För det vart bara sååååå fel.

Nejjjjjj Nu är det slut på alla tramserier. För jag blir så trött när jag inte kan vara mig själv i vissa situationer. Jag över driver och gör bort mig totalt.... 

Sen ska jag tänka mer på att jag själv har kul, en att försöka få någon annan att inte känna sig utanför.

________

Men lördagen grym. Och kan ju säga att den kommer man inte glömma allt för fort haha.

Tackar Hanna och hennes man Göra som hade den festen.

Och tack för allt ni gjorde.

Är så glad att jag lärt känna en sådan underbarn människa som Hanna är. Och vilken tur att vi jobbar ihop hehe.

___________________________________________________________________

Det finns bara en för mig.

Det finns en människa i mitt liv som allt mer tagit plats i mitt hjärta.

Och jag vet att jag inte alltid är så lätt att ha med att göra.

Men denna människa betyder så otroligt mycket för mig.

Det finns inte längre något jag inte skulle kunna göra för honom.

Fängslad

Mamma...........vad ska jag göra???

Jag lever... men när jag ser mig i spegeln känns det som om jag lever i en bubbla...

Det finns känslor inom mig som inte kommer ut.. Det känns som om jag börjat bygga muren runt mig själv.

Kan det vara så...? Att när det bara blir för mycket känslor börjar man stänga av?

Kroppen orkar helt enkelt inte mer?

När jag ser på mig själv i spegeln skäms jag...

Det finns så många runt mig som jag vill säga förlåt till... Och framför allt min pappa.

Men när jag ser honom..........."vill jag bara slänga mig i hans famn och tala om för han hur mycket jag älskar honom.. Och jag vill tacka för alla gånger som jag ställt det i livet.. och det har aldrig spelat någon roll va jag en gjort.. han fanns alltid där..."

Men som vanligt när det blir för mycket känslor... så stänger jag av, blir någon helt annan. Kramar honom stelt och kan nästan inte säga något ord på rätt viss..

Men i mig själv plågas jag något otroligt.. och jag skäms.....

ÅÅÅÅ älskade Pappa... Om du bara visste hur mycket jag älskar DIG.

Känner mig så fängslad....... som om jag lever i en bubbla.. Och någonstans i den bubblan är jag..

Jag kommer bara inte ut...

Rädslan

Se in i mina ögon.... ser du?
Aldrig har jag avgudat en människa så som jag avgudar dig.
Aldrig har jag studerat in någons drag så som jag gör med dig.
Aldrig har jag fotograferat dig i mitt minne så många gånger som jag gör med med dig.
Jag gör det......... För att jag ska minnas varenda stund.

Det kryper ständigt en rädsla i min kropp. Jag vill inte att du ska äga mig på något viss. Men jag vill vara din.
Och mitt största misstag har jag redan gjort, vilket spökar i mitt inre tusen gånger om. Det ger mig ångest, och jag mår otroligt dåligt över det jag gjort. Men det fick mig också att inse saker och ting.
Och det fick också mig att sätta fingret helt på va jag känner.
Tro mig.... Om jag kunde göra saker och ting ogjort, skulle jag göra allt för att det aldrig skulle ha hänt.

Jag ser på dig nu med andra ögon.... jag vårdar varenda sak du säger och gör.
Jag ser dig med rätta ögon då jag vet att känslan för mig finns där.
Och jag har lärt mig att aldrig ta någon för givet. Då ett misstag kan förändra allt....

Min rädsla finns nu ständigt..........Rädslan att det alltid ska vara så här. Att aldrig veta vart du riktigt är.
Rädslan att du ska börja se dig omkring och finns en väg ifrån mig.....

Se in i mina ögon.... Ser du?
Att ditt namn står i min själ....

Gråten i halsen

Radera mitt liv, snälla spela bakåt.....  Gör det jag gjort och känt till ogjort och okänt. 

Radera mitt namn i allas minnen, gör mig glömd.............

Få mina tårar aldrig att falla.

Få mitt hjärta till att aldrig bli sårad eller brusten. 

Få mig aldrig att känna mig ovärd eller oönskad. Snälla spola tillbaks mitt liv.

Önska mig tiden då jag såg upp på min mamma, med ögon lika oskyldiga som dom då va. Då jag log mig igenom livets första stund. Den tid då jag inte visste va livet hade en att ge, då min själ va lika ren som den vackraste diamant.

Nu 26 år senare, ser jag mig själv i spegeln och ser det ingen annan ser.....

En trasig figur.. Limmad och lappad lite här och där... Lagad och ihop syd på ett fler talls ställen...

Få mina tre ord " JAG ÄLSKAR DIG" bli obetydlig för mig.

Få den känslan att försvinna.

Det ordet är ju ändå obetydlig för andras öron...........

RADERA MITT LIV, SPELA BAKÅT... GÖR DET JAG GJORT OCH KÄNT TILL OGJORT OCH OKÄNT........