Jag vet att det va ett bra tag sen jag skrev, ber så mycket om ursäckt för det. Men både ilsakan och saknade över dig har fastnnat som en gropp i halsen på mig. För en tid den började en illska växa inom mig, svårt att förklara det bättre en va jag försöker göra nu. Inte bara en illska utan också ett mat behov som är svår att förklara. Först fattade jag inte varför jag börjat äta så mycket som jag gjorde. Men efter ett samtal med min psykolog började jag erkänna för mig själv. Jag har börjat tröst äta. Att äta godis eller vinebröd som är mitt största problem fyller ett slaks hål i mitt bröst. Plus att det dempar min ångest för ett tag. Det jobbigaste sen är att man mår dåligt att tanken på hur mycket man proppat i sig. Jag som sa att det skulle bli bikini år i sommar. Men som det nu ser är det bara till att glömma. Fattar inte varför jag utsätter min kropp för fetta och onyttiga saker. Vill jag i inte må bra?? Blir bara vere av att öka i vikt. Varje dag känns det som om jag har nåt gränsen och att jag ska ta tag i mitt liv. Men dom orden säger jag varje dag. Borde byta ut orden till ( när ska jag orka)
Det som i allafall är ljusare i mitt liv är Nikita. Jag har funnit kraft till att hitta på mer med henne. På något viss mår jag så mycket bättre när jag ser henne le och ha roligt. Hon ger mig krafter till att komma ut och göra något. Ni kan inte fatta va ett litet barn som man älskar kan göra så mycket för en. Men visst.... Ibland är det riktigt jobbigt att ha barn. För ibland vill man bara vara i fred, sova och bara få vara. Men den kännslan har nog alla föräldrar ibland. Men sen när man tänker efter så ger ju nikita mig mer skratt och glädje en det jobbiga med att ha barn. Det va länge sen jag fällde en tår nu. Men när jag sist pratade med min psykolog om dig och va du lämnat kunde jag inte sluta gråta. Jag fattar inte hur du kunde lämna oss på de viss som du gjorde. Hur hade du mod att ens tänka tanken. För mig är det omöjligt. Jag ser på nikita och tänker att jag aldrig skulle kunna göra något så dumt till henne. Jag ska leva så länge hon finns vid liv, finnas och stötta henne tills mitt hjärta inte orkar gå.
Jag vet inte va som gick i dina tankar den kvällen. Och det är just det som får mig att fastna i sorgen ibland. Jag går två steg fram och ett steg back hemma tiden. Finns så mycket jag vill säga till dig mamma. Men framför allt saknar jag dina kramar och din lukt som sakta börjar försvinna från alla saker dom jag tagit hemmi ifrån dig. Jag saknar dig så oroligt mycket. För snart två veckor sen hade vi unsättning för dig. Ett sista farväl. Mina syskon va där med mig. Vilket jag kännde mig trygg med. Fick dock en chok då jag såg min syster Lena. Hon hade gått ner så mycket i vikt sen sist. Va skönt att träffa henne igen. Efter mammas död har det inte varigt dessama mellan oss. Och fräga mig i te varför. Men just den dagen va vi båda oss själva. Och det va skönt. Har saknat henne så otroligt mycket. Lena betyde så mycket för mig.
Som liten va hon min förebild. Och jag ville bli allt som hon va. Hon va min ängel i svåra stunder och min hjälte när någon va dum. Ja Lena va allt för mig som liten. Och det va skönt att se henne igen efter allt. Även min bror som jag värkligen har fott lära känna efter som att han aldrig bode med mig och Lena. Och det är så otroligt skönt att veta att man har värdens bästa syskon. Efter en härlig grill stund med syskonen och deras pappa och familj efter unsättnngen åkte jag, nikita och Jesper till vårat hotel som vi skulle sova på i Mjölby. Efter ett tag kom bror med fillip hans son och Håkans tjej på besök. Gud va roligt vi hade den kvällen. Nikita vs med hemma kvällen och va på glatt humör. Ja det kunde inte bli bättre den kvällen. Skönt att allt slutade så bra. Ska snart sätta i gång och städa så det blir till att skriva lite senare igen. Va skönare en va jag trodde att skriva till dig igen mamma.. Du ska veta hur mycket jag saknar dig.
Ps: i love you
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar