Dom senaste dagarna har jag sovigt hos A. Vanligt brukar jag inte sova så bra när jag sover borta, men hos honom sover jag som en kattunge. Nästan så att han snarkningar blir som en vagg vissa som man sen somnar till. Den är trygg och stabil.
Men räddslan att det kan gå över vakar mig ständigt. Jag försöker inte bygga upp för mycket i fall allt rasar. Och så fort känslor kommer upp i ett ämne byter jag samtals ämne.
Tar dagen som den kommer. Och jag bara älskar så som det är.
Men i morgon har vi i allafall planer på att åka ner till min bror i Småland och stanna över natten =)
Såg på kartan lite hur man åkte till han för någon dag sen. Och så fort jag såg ödesög på kartan stannade mitt hjärta till några sekunder. Det är där du ligger begravd mamma. Ibland önskar jag att du kunde ligga här i surahammars kyrka. För ibland önskar jag att jag hade någon stanna att ta vägen när jag blir så där nere. Kunna sätta sig vid stenen din och kanske bara få prata ut i det tysta vid din sida. Kanske skulle jag känna att du va mig närmre på något viss. Ibland blir min saknad så otrolig stor, känns som om det växer i strupen på mig. Får svårt att andas, känner att paniken snart exploderar. Och just när jag tror det inte kan bli värre tar jag tre djupa andetag.... Får känslan i ballans, kan kontrollera den igen.
Det går verkligen inte att beskriva min saknad över dig på ett bättre viss just nu.
Som jag skrev så tar jag dagarna som den kommer. Och ibland tackar jag Gud över att ha en sådan underbar människa som A, vid min sida. Även om det bara är för en dag, månader eller år.
Men idag är idag.
PS: I LOVE YOU MOM
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar