Jag vågar inte själv....

Mamma! Vad skulle du säga om du såg mig nu? Skulle du vara stolt och nöjd över att jag till slut vågade lämna min trygghet..? Vet att vi pratade mycket om det just det året innan du dog.
När jag tänker tanken kommer jag på hur olycklig jag va...
Jag säger inte att jag är lycklig nu.. för det är jag verkligen inte. Men dock känner jag en annan sorg som liknar näst in till just det ordet.
Jag saknar min en egen familj igen. Hus, barn och alltid något att pyssla med. Dock långt ifrån den som jag hade. Denna gång ska jag göra rätt.. Inte för att det endast va jag som gjorde fel, för det va det verkligen inte..
Och jag är så otroligt glad över att allt blev som det blev i slutändan....
Dock har jag börjat sakna den familj som jag borde ha. Den som man drömmer mest om.
Men en vacker dag ska väl också mina drömmar slå in.

Jag vet att jag är redo för den. Dock kan just inte den drömmen slå in om man inte är två om just det.

___________________________________________________________

Jag dras till dig, fast jag ibland inte vill.......
Och när jag är med dig... står mitt hjärta nästan still. Känner att det ibland hoppas över några slag...
Jag vet att du har genom skådat mig... för just du är den ända som kan.
Innan jag träffa dig, kunde jag lätt bli hård som sten, men i sin famn, faller jag nästan samman.
Var ända ord du säger finner sina plattser i mitt minne.
Ibland önskar jag att det ska vara en evighet... Men den tanken vågar man inte tänka högt då man vet.........
Ha aldrig förhoppningar.. En dag kan förändra allt.

Det finns ord jag för honom alltid vill säga....dock fastnar dom i munnen på mig ibland... för rädslan finns där...... att mina ord inte betyder inte detsamma för han..
Så dom får förbli där dom är....
Han betyder så mycket mer för mig en just det..... Och ju längre jag är tyst om dom, ju längre kanske han stannar....

Det finn bara en för mig.. Men ibland önska jag att det inte fanns någon alls....