Jag vet inte :(

Jag vet inte... Jo jag vet... Nej jag vet inte längre.... Vill skratta, vill gråta, jag vill skrika.. Jag vill kämpa.. Jag vill kämpa för dig. Ja jag skulle finnas för dig vad som. Men jag vet inte längre. Varför kämpa själv? Kan inte vara stark om man känner att man inte har någon som drar upp en när man ramllat. Känns som om man går i mot vinden hela tiden. Man blir stycken i smyg bakom ryggen. Nejjj sluta snälla. Är jag värkligen värd det? Efter allt som jag va villig att offra.. Jag vet på handen i hjärtat.... Att jag är så mycket mer en bara detta. Jag skulle ge dig min hand.. Och den skulle du få bli trygg med. Men också jag vill bli omtyckt... Också jag vill känna den kärlek jag va villig att ge. Jag vill inte känna mig som en hund, som man rasstar lite då och då och tro jag blir nöjd med det. Jag vill komma förre vissa vänner, INTE ALLTID, men ibland. Bara för att få känna mig värdig din tid lite mer en andra. Men jag skulle aldrig i livet ta dig ifrån någon. Men jag vet ingentig längre, och viljan att gå i mot vinden början kännas i mina knän. Och om du vill kämpa med mig nu... Ja då får du nog kämpa lite mer en va jag gjort, för styrkan i mina knän börjar svikta.... Mamma: Jag vet va du tycker.. Jag vet va du skulle säga. Men du som mig vet också om envisheten vi har. Dock kan vi i slut ändan inte alltid få som vi vill. Även då vi menar vält. Och även då man vill överaska någon, blir det inte alltid som vi planerat det :( Och även om jag vet precis dina ord. Önska jag att jag fick höra på dom tusen gånger om igen. PS: I love You mom <3