Rädslan

Se in i mina ögon.... ser du?
Aldrig har jag avgudat en människa så som jag avgudar dig.
Aldrig har jag studerat in någons drag så som jag gör med dig.
Aldrig har jag fotograferat dig i mitt minne så många gånger som jag gör med med dig.
Jag gör det......... För att jag ska minnas varenda stund.

Det kryper ständigt en rädsla i min kropp. Jag vill inte att du ska äga mig på något viss. Men jag vill vara din.
Och mitt största misstag har jag redan gjort, vilket spökar i mitt inre tusen gånger om. Det ger mig ångest, och jag mår otroligt dåligt över det jag gjort. Men det fick mig också att inse saker och ting.
Och det fick också mig att sätta fingret helt på va jag känner.
Tro mig.... Om jag kunde göra saker och ting ogjort, skulle jag göra allt för att det aldrig skulle ha hänt.

Jag ser på dig nu med andra ögon.... jag vårdar varenda sak du säger och gör.
Jag ser dig med rätta ögon då jag vet att känslan för mig finns där.
Och jag har lärt mig att aldrig ta någon för givet. Då ett misstag kan förändra allt....

Min rädsla finns nu ständigt..........Rädslan att det alltid ska vara så här. Att aldrig veta vart du riktigt är.
Rädslan att du ska börja se dig omkring och finns en väg ifrån mig.....

Se in i mina ögon.... Ser du?
Att ditt namn står i min själ....

Gråten i halsen

Radera mitt liv, snälla spela bakåt.....  Gör det jag gjort och känt till ogjort och okänt. 

Radera mitt namn i allas minnen, gör mig glömd.............

Få mina tårar aldrig att falla.

Få mitt hjärta till att aldrig bli sårad eller brusten. 

Få mig aldrig att känna mig ovärd eller oönskad. Snälla spola tillbaks mitt liv.

Önska mig tiden då jag såg upp på min mamma, med ögon lika oskyldiga som dom då va. Då jag log mig igenom livets första stund. Den tid då jag inte visste va livet hade en att ge, då min själ va lika ren som den vackraste diamant.

Nu 26 år senare, ser jag mig själv i spegeln och ser det ingen annan ser.....

En trasig figur.. Limmad och lappad lite här och där... Lagad och ihop syd på ett fler talls ställen...

Få mina tre ord " JAG ÄLSKAR DIG" bli obetydlig för mig.

Få den känslan att försvinna.

Det ordet är ju ändå obetydlig för andras öron...........

RADERA MITT LIV, SPELA BAKÅT... GÖR DET JAG GJORT OCH KÄNT TILL OGJORT OCH OKÄNT........

Jag tynar bort

Börjar jag bli osynlig? Tynar jag bort? Snälla jag ber dig, gör mig verklig igen.
Vill inte att allt ska kännas som i en dröm. Vill inte minnas dig som en person i min dröm.
Jag vill inte att mina känslor ska bli svalla, dom som inte för så längesen brann som en av det största lågorna i mitt hjärta. Ska jag låta allt bli till aska och änu ett ärr i mitt hjärta.
Känns som om jag går som en somby bara för att få dagarna att gå. Försöker låta bli att tänka.

Men jag VILL MINNAS. Jag vill minnas allt. Fattar inte att en människa som du kan få mig att känna mig så levande. Vilket jag inte gjort på många år. Den dagen min mamma dog trodde jag att jag dog någonstans med henne. Men med dig.......... jag har aldrig känt mig så levande. Och vet du varför????

För att jag känner att mitt hjärta slår. Jag känner varje slag. Jag känner när du inte är med mig. För då svider det så otroligt ibland.
Fråga mig inte varför jag gjorde som jag gjorde.....
Kanske fanns det en rädsla för just detta.... Kanske ville jag göra mig av med allt innan jag började inse va du va för mig... Jag va rädd.
Men nu finner jag ständigt rädslan runt mig, så det spelade väl ingen roll va jag gjorde... Valet kanske skulle bli detsamma.........

Jag känner mig mer vilden en någonsin. I min dröm springer jag i ett mörker, ser ett ljus men kommer aldrig fram... Men mitt i allt tar du tag i mig.... Skakar mig kraftigt och skriker.... Lev Athena... Lev med mig... Då spelade det ingen roll hur mörkt det va runt om oss. För om du stog vid min sida..... skulle jag klara av att leva i det allra mörkaste.

Men jag lever inte i drömmen, för någon gång måste man vakna upp. Och när man vaknat upp vill man bara somna om igen för att återvända till den dröm man drömt.
Men vi alla vet..... att man somnar inte om igen, och om man gör det. Ja då åter vänder man inte till den dröm man vill drömma.......

Räddsla

Jag finner stendigt en rädsla att den människan jag avgudar ska lämna mig helt.
Vi är inte tillsammans. Men det jag gjort vet jag ständigt finns i luften som ett osynligt spöke..
Igår va första gången på mycket länge som vi pratat med varan så här länge. Från ca 12 på natten till halv tre.
Och just då va det som vi hade det för. Och tro mig när jag sägerr att jag skulle kunna göra fan allt för att det ska bli som för mellan oss.
Men rädslan finns där att han ska hugga mig i tyggen och smaka på min egna medicin...
Kan ju låva av mitt hjärta att det jag gjorde plågar mig själv så inot helvete mycket.....

Jag önska jag inte kände som jag gör..

Mamma!!!!!!
Det finns så många frågor utan svar... Det finns så många känslor utan något tillbaks....
Jag önska att jag inte kände som jag gjorde..
Önska jag kunde lyfta upp min lur och få prata med dig om allt. Även om du inte kanske hade svar på allt, finner jag oftast ett lugn när vi pratat....

Jag önska jag kunde bäretta för dig om han......
Det finns en människa som jag avgudar så hemskt mycket.. Det finns en människa jag har bärettat allt för..
Denna människa öppnade mitt hjärta... som om han hade nycken till allt.
Det sjukaste med allt är att..... när han ser på mig...... Känner jag just det ingen annan känt.

Men paniken slog till......... Du vet mamma hur jag är. Känslor för mig är ett av det jobbigaste jag vet.
Jag flyr... vill springa där ifrån.. För jag vet att känslor är ett av det största svagheterna i mitt liv.
Jag har i flera år försökt blocka allt det där..
Visst har jag varit kär, blivigt sårad och blivigt besviken många gånger... Det är en känsla som många känner i sitt liv, inte bara en gång utan flera gånger. Men det är inte dom känslorna jag blockerar..
Utan jag blockerar mina egna känslor...
Men han som en pussel spel la allt på plats..... allt som man försökt dölja och glömma.. Plockar han fram och lägger på plats.......
Jag ville förstöra allt............. slänga alla bittar och gömma dom igen.
Jag ville inte känns det jag va så rädd för att känna...
Jag ville inte att just han skulle vara rätt för mig......

 Min rädsla tog över helt........... Och mitt beslut vände upp och ner på alla pussel bittar...
Jag förstörde för mig själv.... Och just när jag gjorde det.... det va då jag insåg va jag känner och va jag ville...
Jag förstår.... att den människan jag avgudat inte längre vill hitta alla bittar igen. Hans blick är inte längre det samma... Och jag känner att viljan inte längre finns där...
Jag vet att jag borde släppa allt helt... Men jag försöker... För min största rädsla är just det jag känner..

Står som en idiot med alla mina känslor i famnen... vet inte va jag ska göra med allt jag känner....
Jag vill förstöra allt, springa iväg i panik.. Göra mig livlös igen.... och jag hoppas att när jag vaknat ska allt vara borta... alla mina känslor inlåst där som ska vara... Jag vill bygga muren som rasat....
Jag vill vara som jag va förut.. Inte så här..

För just nu står jag som en naken flicka med mitt hjärta i handen, framför en pojke som kan ta den och släppa rakt ner i marken.... och jag kan inte göra något åt det...

Jag önska Mamma... att jag kunde bäretta för dig om en människa jag avgudar..... En människa som förstår sig på mänskligheten.
Jag önska jag kunde bättera för dig om han... Som en saga. Där jag bara kunde slå i hopp boken. Och just när jag gör det.. stannar dom känslor som jag känner just där...

PS: I love you

Fins inte

Va fan väntar jag på??? Ett jävla mirakel eller? Jag om någon borde veta att sådana saker inte finns.
Jag om någon vet att man ska fan slakta sig själv helt, döda det lilla som finns. Och sen bygga upp mig själv igen.
Som jag sa till en kär vän för........ jag borde fan va med i en naturkatastrof någonstans och överleva det.. Kanske då uppskattar jag livet lite mer. Ja nu får ni fan också miss uppfatta mig rätt...

Men fattar inte varför jag ska hoppas när jag vet att jag ändå kommer bli bort vald. I slutet av denna dag kommer jag ändå bli svårad.
Men jag har bara mig själv att skylla för det. Men nu står jag i allafall kvar och väntar på att få allt mellan 4 ögon.
Men som vanligt blir det bara 2...
För jag vet att jag inte är lika viktig längre.

Försöker hitta på saker..

Försöker hitta på saker hela tiden så man slipper tänka.. Men det spelar ingen roll va jag en gör.
Det gör så fruktansvärt ont i bröstet i allafall så fort jag tänker på allt som hänt *snyft* Och för va jag fick höra inatt.....
Men jag förtjänar varända ord. Och jag kan förstå om man inte är värd något i en annans ögon mer.
Må jag kanske vara samma person som du sa, men dina känslor aldrig detsamma mer.
Tro mig när jag säger att den personen du kände, henne blåste jag ut som en ljus den kvällen. Precis som dina känslor för mig.
För just dina känslor formade just den person jag va med dig. Dock kan jag inte lika lätt som dig stänga ut allt jag känner. Det som ständigt på minner mig om dig nu är smärtan i mitt bröst.

Och jag ber ifrån allt jag har om förlåtelse........ men det är väl just detta straff jag borde känna en den jag ger mig själv........
Just detta jag känner nu.......... det är paniken som fick mig att fatta fel beslut tidigare...
För just nu...... vill jag ligga som en livlös docka, och om någon finner mig just så... Ja då kan man göra precis va fan man vill med mig. Jag kommer ändå inte finnas där, men ändå så hoppas jag på att jag har så innerligt ont i hela kroppen när jag vaknar upp ur detta piss tillstånd...............
Men just nu vill jag bara här ifrån igen.....
Men denna gång ska jag stå kvar, jag ska våga höra det jag inte vill höra. Och jag ska höra det som får den lilla bitt kvar i mig att falla helt....