Den nya adressen

Här får ni den nya adressen till bloggen.

Den är dock inte klar en, men skit samma. 

http://www.nattstad.se/Athena_N

Inte bytta blogg men.....

Jag kommer inte att bytta blogg, men jag kommer att ha en till på nattstad. När den sen är klar säger jag till och delar ut länken till den här ifrån.
Jag kommer att ha kvar denna blogg också då jag känner att den ger mig mycket då jag behöver skriva av mig till mamma ibland.
Den nya bloggen kommer handla mer om känslor, tankar och ideer.
Medans denna blogg kommer handla mycket om mina känslor efter mammas själv mord plus min älskade dotter som ger mig kraft till att gå vidare i livet, även då det känns svårt.

Det pågår rätt så mycket i mitt liv nu och behöver verkligen en blogg där jag kan skriva mer om vad som händer nu, tankar, känslor, tvivel, vänner som sviker, kärlek, frågor, hat, och till lit..

Men som sagt. kommer att säga till när jag är klar med den så får vi ses hur det hela slutar.

Det är över nu......

Ser mig själv i spegeln som jag gjort så många gånger förut.

Rör försiktigt min kind som om jag skulle gå sönder om jag rör mig för hårt.

Och kanske är det så????

För just så ömtålig som jag är nu har jag inte varit på många år.... Det är över nu.........

Det spelar ingen roll hur många gånger jag kan gråta om dagen, det gör mig inte starkare.

Måste slå upp ögonen och börja se igen. Jag måste lätta på dimman jag lev i ett tag nu.

Jag måste sluta försöka vara någon som jag inte är.

Jag vill kunna skratta i från mitt hjärta utan att allt ska kännas så falskt.

Jag vill ta den plats jag brukade ha, och inte som nu... nästan rädd för att synas.

Denna sommar har inte varit den bästa i mitt liv, och jag kan ju lova när jag säger att jag aldrig kommer att se saker på samma vis igen.

Det är över med all falskhet, och jag har nu börjat radera många ur mitt liv. Vill inte längre vara en del av det som gör så fruktansvärt ont i mitt hjärta.

Människor förändras mitt framför mina ögon. Kanske har jag gjort detsamma för dom.

Men det är inte så konstigt när lågan i min själ har slocknat och brunnit ut.

Blicken är inte detsamma som för... jag vet.

Ser mig omkring med tron om att alla vill hugga mig i ryggen, min tillit ligger på noll.

Men det som känns mest i mitt hjärta är du.......... Jag måste börja blunda och gå vidare.

Må jag kanske ångra att jag aldrig gjorde mitt bästa. Men kan inte längre se på saker ifrån din synvinkel.

Jag kan stå för mina fel och lära mig ut av det. Men jag själv kan inte förvänta mig någon förändring ifrån andra. Men det är väl som folk säger, Man är bäst på att lösa andras fel och brister, men man kan inte lyssna och göra något av sina egna.

Må jag kanske inte vara en prinsessa, men vem kan vara det utan att ha en prins?

Men jag vet vem jag är. Och jag är värd mer en en livlig fantasi av en krona.

Jag ska börja ifrån början. Starta på noll. Och tro mig när jag säger... att denna gång kommer det inte bli lika lätt att krypa under min hud. Gott folk.. må jag önska jag kommer tillbaks, vilket jag kommer. Men tro aldrig att ryggen min blir fri igen. För nästa gång jag skrattar, ska det kommer ifrån mitt hjärta.....

Och då är det ni som önska ni kunde skratta med mig.

Sjuk igen =(

Att jag aldrig lär mig....
Va sjuk innan jag åkte till Grekland för ett tag sen.
Trodde först att det bara va en seg förkylning som aldrig gav sig, men fick ändå en antibiotika kur som jag skulle börja ta dagen innan jag åkte till Grekland. Visst började jag med den, men så fort jag började sluta hosta och må bättre slutade jag att ta tabletterna. Trodde då jag va frisk igen, och visst kände jag mig frisk i två veckor. Men i Lördags började jag känna mig dålig igen. Och på bara en dag in sjuknade jag ihop totalt.
På måndags morgon va det bara till att ringa läkaren igen, då i lite panik för att jag började få så svårt att andas. Fick mest ut skälning då dom påstod att jag aldrig skulle ha slutat ta mina mediciner ifrån början då infektionen i lungorna bara hamnade i vilande läggning "då jag trodde jag vart frisk igen och slutade ta antibiotika"
Kan ju lova att det va inte lika roligt längre när infektionen blommade ut i helgen.
I måndags va jag så pass dålig att jag nästan inte kunde stå upp och gå utan att känna mig svim färdig.
Plus att det gjorde så fruktansvärt ont att andas, prata, eller röra mig hastigt. Och varje gång man skulle säga något trodde man att man skulle hosta ut sina lungor... Nej fy fannn så dålig jag va.
Jag vill tacka min vän Anna som fanns vid min sida hela dagen, redo för att åka in till akuten om jag skulle få svårare att andas, plus att hon hade kontakt med rådgivningen som gav henne tips på va vi skulle göra med min andning så att det vart lite lättare för mig.
Det är just vid sådana läggen man verkligen värdesätter sina vänner. Och jag må tacka Gud mer en tusen gånger om för att jag har dom vännerna i mitt liv, för i Måndags va jag verkligen jätte dålig.
Idag mår jag något bättre, dock får man fortfarande ta i lite när man pratar då jag spänner magmusklerna, något som jag gör för att det inte ska göra för ont, dock låter det lite som att jag skriker när jag pratar hehe.
Men idag kan jag i allafall andas utan att bli för rädd att sluta få luft.

Nu har jag lärt mig en läxa.. och det är att börja lyssna på min kropp mer och inte ta förgivet att man blir frisk på egen hand. Inte alla gånger i allafall.
Men borde ha fattat innan att något va på tok efter som att jag känt mig trött ett bra tag nu.. Men nu jävlar ska jag bli fullt frisk igen. Ska också börja bli nyttig och inte plocka i mig en massa skit hela tiden.
Hoppas att badhuset öppnar snart så att man kan sätta igång att börja träna igen.

Om allt blir bra igen ska jag fan se till att börja sätta fokus på viktiga saker i mitt liv,
som att tänka mer på mig själv, min dotter och mitt jobb.
Jag ska sluta försöka uppnå andras mål och önskningar. Och jag ska sluta ge så mycket av mig själv till folk som inte är värd den sidan av mig.

Det har hänt mycket sen min semester som fått en att börja tänka på andra saker i livet.
Och jag tänker inte sabba mitt liv för någon annans vilja.
Nu jädran ska allt gå rätt till och jag ska skärpa mig mer en va jag gjort. Som sagt sätta fokus på mer viktigare saker en att slösa min energi på ovärdiga saker.
Har egentligen mycket mer att skriva, men pallar inte mer för i kväll. Nu blir det sängen för mig och hoppas på att jag får en längre varande sömn. För sömnen har det varit väldigt snålt med sen jag vart sjuk =(

Tusen tack till alla som finns för mig. Och tusen tack för alla dom som vakar över mig.
PS: I LOVE YOU MOM.

Dimma

Jag kan verkligen inte vara mig själv när jag vill vara det. Jag kan inte njuta av min ledighet och bara få vara ledig. Mitt huvud jobbar konstant. Och även då jag är bland folk, kan jag ibland inte vara delaktig då jag inte lyssnar eller orkar lägga ner min energi =( Det finns ingen ro i mig själv, vill bara komma loss.. Känns som varenda en tar chansen att trampa lite på mig. 

 Trodde i början att semestern skulle få en ny start. Få andas lite och fixa med det saker man inte hunnit med att göra. Åka bort lite och få umgås. Och det skulle ge nya friska andetag, Ledighet behöver alla. Och jo visst kan jag lova att jag behövde verkligen få komma bort.

 Min hosta är borta och nu fult frisk i kroppen. Så visst har min kropp fått vila upp sig lite. Va rätt så krasslig innan min semester. Men nu efter massa miss förstånd och saker som blivigt större en va det egentligen är.... JJJAAAAA då har det blivigt mer en kaos i huvet, 

 Men så ska det ju alltid vara. När ett problem försvinner kommer det ett nytt. Men just detta problem kan ändra hela mitt liv..... så det va inte alls lika kul. Och enu jobbigare blir det också när saker inte är som dom en gång va. Du av någon.. Du är samma människa, men förändras så drastiskt när något kommer i mellan. Ibland får man svårt att andas, får ingen luft och min energi försvinner på nol tid. Jag orkar inte lägga ner någon energi alls då det finns för mycket energi i luften, och då inte ifrån mig. Just då blir inte mitt leende det samma, och min blick är inte den du minns. Jag blir nästan tyst och tillbaka dragen. För kunde du läsa mina tankar, ibland ge svar på frågor jag inte hunit fråga om en. Jag märker att du ibland försöker... och ibland önskade jag att du verkligen visste. I vissa stunder vill man bara bli kramad, stå och bara få vara, utan att någon ska störa.

Du vet vem jag egentligen är. bättre en någon annan. Men just nu känner jag mig som en främling.

Men din blick avslöjar dig ibland.

Men finner ingen energi till att plocka upp tråden.

Sjukt att man ibland är omringad av människor, men ändå känner sig så jävla ensam...

På söndag får jag hem min älskade och efter längtade dotter. Kan ju lova att min saknad efter henne sååååå så enorm. Hon är den ända i livet som jag vet är för mig. Och min kärlek till henne är större en livet själv....

Älskade Mamma, ge mig kraft till att klara av dom svåraste testerna i mitt liv.

PS: I LOVE YOU

MAMMA.... Ge mig styrka

Tar av mig allt jag har på mig.... Inget får röra vid mig, nästan så att jag tar illaupp när vinden snuddar min hud. Måste stå och få andas, inget mer en mina egna andetag får höras. Men inuti mitt huvud skriker jag allt jag har. Skakar nästan galler. PANIK till 100% Lägger mig ner i sängen, det ilar av smärta från täcket när jag lagt mig, inte en vanlig smärta ifrån att man gjort sig illa. Utan den känns tusen gånger värre, egentligen vill jag bara bli kramad, men det kan inte mitt ytre vissa. Och när jag väl försöker käns det som att få el stötar, och jag minns hur det känns att bli sårad, ledsen, besviken, och sårbar... Och när ni inte ser plasserar jag ut mina klossar som till slut omringar mig av en ända stor mur. Och just den muren är precis va ni kommer se... Också den muren kommer skydda mig ifrån just det jag mest är rädd för. ATT KOMMA MIG NÄRA. och för min del att komma för nära någon.. Just nu kanske du/ni kan kalla mig för värdens bästa vän. Men också jag vet att en vän kan hugga dig i ryggen. Inte bara en gång.. Utan fler. Du kan kalla mig för mamma, men också där vet jag att även en mamma kan svika dig, det har du lärt mig mamma. Skulle behövt dig nu.... Jag sviker visst alla nu. Bättre bygga upp dena mur och kanske har man tur. Jag slipper svika någon mer, och lika så jag slipper känna mina största räddslor. Så förlåt mig om jag blivigt som jag blivigt. Förlåt om jag värkar elak, men just när ni pratar befinner jag mig inte där. SÅ jag orkar inte ge er svar på tall. Jag vill nästan inte prata, om ni bara visste vad som rör sig i huvet på mig, nästan Inge bra sömn på flera dagar nu. Och den ända som får se mig bryta ut i gråt, är dom svart vita dushe draperierna, för just där känner jag inte mina egna tårar ifrån vatten strålen som blötter ner hella min kropp. Just där jag kan gråta, men det syns inte, det ända som känns är den öma bröst korgen ifrån mitt utbråt. Jag sönska deta va en saga...... Att jag på slutet av boken blir räddad ifrån den magiska muren. En mur som växer sig störe och störe. Och ju högre den kommer och ju bättre den plasserar sina bittar ju mer försvinner jag i mig själv. Också den förvandlar mitt bettende till det onda. Och precis när hoppet runit ut kommer den ridare som har makt till att riva den mur som växer. Rädda mig ifrån det jag är näst rädd för att tappa. Men det här är ingen saga. Och det kommer aldrig bli till att lite på någon som även är mig nära. Då slipper jag bli just huggen i ryggen. Förlåt för att jag inte va som jag en gång va. Jag önskar att hon den tjej som hon egentligen en vacker dag blir sig själv igen.....

Vill tillbax =(

Hej Mamma!
Kom hem ifrån Grekland nu i veckan.. Kan ju säga att redan då jag skulle på flyget hem igen hade jag redan börjat sakna Grekland. Va fan ska man hem å göra? Kände det tjocka deppen smyga sig fram när vi landade i Sverige.
Livet i Grekland är å mycket anorlundare en va den är här hemma. Livet tycks vara så mycket lättare där borta. Man kunde andas och bara koppla av, vara sig själv. Man till bringare tiden med släkt och vänner på ett annat viss. Nej har nu lovat mig själv att nästa år blir jag borta i ett par månader.
Nikita va för övrigt hur duktig som helst på planet. Och att ha med henne på en resa gör nöjet bara ännu bättre. Jag är så otroligt tacksam över att Nikita är min dotter. Man kan verkligen inte be om ett bättre barn. Värdens bästa <3<3<3
Det är otroligt roligt att släkten i Grekland också får träffa henne. Och dom förbryllas av hennes vackra ögon ;)

.

.

.

.

.

.

Önskar att du Mamma kunde se hur fort hon växer nu...
Men någon stanns i mitt hjärta vill jag tro att du finns bland oss i allafall. Nikita har börjat fråga efter dig onaturligt många gånger nu. Och oftast säger hon " Mamma.... är din mamma uppe i himmelen?? Samma som min momo? " när vi åkte planet över alla molnen ifrån grekland tittade hon ut och sa " Mamma jag kan inte se momo" Fråga mig inte varför hon börjat ställa alla dessa frågor om dig.
Men mitt svar blir alltid detsamma. " momo är en ängel som bor i himmelen Nikita"
Sjukt att det tar så oroligt mycket i hjärtat en att säga att du inte lever.....
Saknaden är precis lika stor som för lite över ett år sen... Önskar ingen den känslan =(

PS: I LOVE YOU MOM..
______________________________________________________________

Ja va säger man... Jag får nog bara himla med ögonen och skaka på huvet... ÅÅÅ herre gud.
 Jag måste verkligen vara ett hot för vissa. Men men.