MAMMA.... Ge mig styrka

Tar av mig allt jag har på mig.... Inget får röra vid mig, nästan så att jag tar illaupp när vinden snuddar min hud. Måste stå och få andas, inget mer en mina egna andetag får höras. Men inuti mitt huvud skriker jag allt jag har. Skakar nästan galler. PANIK till 100% Lägger mig ner i sängen, det ilar av smärta från täcket när jag lagt mig, inte en vanlig smärta ifrån att man gjort sig illa. Utan den känns tusen gånger värre, egentligen vill jag bara bli kramad, men det kan inte mitt ytre vissa. Och när jag väl försöker käns det som att få el stötar, och jag minns hur det känns att bli sårad, ledsen, besviken, och sårbar... Och när ni inte ser plasserar jag ut mina klossar som till slut omringar mig av en ända stor mur. Och just den muren är precis va ni kommer se... Också den muren kommer skydda mig ifrån just det jag mest är rädd för. ATT KOMMA MIG NÄRA. och för min del att komma för nära någon.. Just nu kanske du/ni kan kalla mig för värdens bästa vän. Men också jag vet att en vän kan hugga dig i ryggen. Inte bara en gång.. Utan fler. Du kan kalla mig för mamma, men också där vet jag att även en mamma kan svika dig, det har du lärt mig mamma. Skulle behövt dig nu.... Jag sviker visst alla nu. Bättre bygga upp dena mur och kanske har man tur. Jag slipper svika någon mer, och lika så jag slipper känna mina största räddslor. Så förlåt mig om jag blivigt som jag blivigt. Förlåt om jag värkar elak, men just när ni pratar befinner jag mig inte där. SÅ jag orkar inte ge er svar på tall. Jag vill nästan inte prata, om ni bara visste vad som rör sig i huvet på mig, nästan Inge bra sömn på flera dagar nu. Och den ända som får se mig bryta ut i gråt, är dom svart vita dushe draperierna, för just där känner jag inte mina egna tårar ifrån vatten strålen som blötter ner hella min kropp. Just där jag kan gråta, men det syns inte, det ända som känns är den öma bröst korgen ifrån mitt utbråt. Jag sönska deta va en saga...... Att jag på slutet av boken blir räddad ifrån den magiska muren. En mur som växer sig störe och störe. Och ju högre den kommer och ju bättre den plasserar sina bittar ju mer försvinner jag i mig själv. Också den förvandlar mitt bettende till det onda. Och precis när hoppet runit ut kommer den ridare som har makt till att riva den mur som växer. Rädda mig ifrån det jag är näst rädd för att tappa. Men det här är ingen saga. Och det kommer aldrig bli till att lite på någon som även är mig nära. Då slipper jag bli just huggen i ryggen. Förlåt för att jag inte va som jag en gång va. Jag önskar att hon den tjej som hon egentligen en vacker dag blir sig själv igen.....