Dimma

Jag kan verkligen inte vara mig själv när jag vill vara det. Jag kan inte njuta av min ledighet och bara få vara ledig. Mitt huvud jobbar konstant. Och även då jag är bland folk, kan jag ibland inte vara delaktig då jag inte lyssnar eller orkar lägga ner min energi =( Det finns ingen ro i mig själv, vill bara komma loss.. Känns som varenda en tar chansen att trampa lite på mig. 

 Trodde i början att semestern skulle få en ny start. Få andas lite och fixa med det saker man inte hunnit med att göra. Åka bort lite och få umgås. Och det skulle ge nya friska andetag, Ledighet behöver alla. Och jo visst kan jag lova att jag behövde verkligen få komma bort.

 Min hosta är borta och nu fult frisk i kroppen. Så visst har min kropp fått vila upp sig lite. Va rätt så krasslig innan min semester. Men nu efter massa miss förstånd och saker som blivigt större en va det egentligen är.... JJJAAAAA då har det blivigt mer en kaos i huvet, 

 Men så ska det ju alltid vara. När ett problem försvinner kommer det ett nytt. Men just detta problem kan ändra hela mitt liv..... så det va inte alls lika kul. Och enu jobbigare blir det också när saker inte är som dom en gång va. Du av någon.. Du är samma människa, men förändras så drastiskt när något kommer i mellan. Ibland får man svårt att andas, får ingen luft och min energi försvinner på nol tid. Jag orkar inte lägga ner någon energi alls då det finns för mycket energi i luften, och då inte ifrån mig. Just då blir inte mitt leende det samma, och min blick är inte den du minns. Jag blir nästan tyst och tillbaka dragen. För kunde du läsa mina tankar, ibland ge svar på frågor jag inte hunit fråga om en. Jag märker att du ibland försöker... och ibland önskade jag att du verkligen visste. I vissa stunder vill man bara bli kramad, stå och bara få vara, utan att någon ska störa.

Du vet vem jag egentligen är. bättre en någon annan. Men just nu känner jag mig som en främling.

Men din blick avslöjar dig ibland.

Men finner ingen energi till att plocka upp tråden.

Sjukt att man ibland är omringad av människor, men ändå känner sig så jävla ensam...

På söndag får jag hem min älskade och efter längtade dotter. Kan ju lova att min saknad efter henne sååååå så enorm. Hon är den ända i livet som jag vet är för mig. Och min kärlek till henne är större en livet själv....

Älskade Mamma, ge mig kraft till att klara av dom svåraste testerna i mitt liv.

PS: I LOVE YOU