Tårar till is

Jobbade ikväll, gick väl så bra det kan gå när man mår som man egentligen gör.
Kl 9 va det dax att cykla hem igen. Men cykel turen vart på något viss länge en va den borde bli. Men det tog lika lång tid som alltid, 10 min. Men denna gång va det som att dom minuterna bara segade förbi. Inte nog att man cyklade hem i mörkret, utan det va hur kallt som hälst. Och mitt i allt började tårana falla igen.

Varför ska den ända människan på jorden som verkligen visste allt om mig lämna mig på ett sådant viss. varför mamma????? varför?????
Vet att du aldrig ville se mig olycklig, och du skulle ge mig allt för att det inte skulle bli så häller. Men kan inte rå för att jag känner mig så olycklig nu när du inte finns. Vet att alla frågor jag har kommer det aldrig finnas ett svar på.
Jag skulle kunna ge allt jag har för att bara få en ända dag till med dig. Att bara få säga hej då och veta att du har det bra skulle kanske kunna ge ett lugn i mitt inre. Men här cyklade jag hem, ledsen, arg, ensam och känner hur tårana nästan blir till is av den kalla kylan på mina kinder i mot vinden.

Kom på att här om dagen hur jag började googla på hur man kan få kontakt med dig mamma. Min rädsla över att ta kontakt med det orkända fanns inte längre där. Ändast för att få svar på alla mina frågor. Men vet att det kanske är ett för jävest försök, ett sista rop efter dig. Jag kan verkligen inte beskriva min saknad efter dig mamma, för den är enorm oändlig.

Farväl mamma

I Fredags va det begravning. Men på Torsdagen vart Nikita sjuk. Men som tur va kunde Madde ta hand om Nikita redan på fredags morgonen så att vi kunde åka i tid. Vaknade vid sex tiden på fredagen efter som att vi hade mycket att packa in för helgen.
Magen började redan krångla där. Vid 8 tiden for vi i väg för att lämna Nikita och där efter åkte vi i mot småland. Men efter som att magen krånglade så mycket va vi tvungna att stanna på vägs kanten ett antal gånger för att spy. Jag va så nervös inför begravningen så ni anade inte. Inte bara för att det va mammas begravning utan också för att det va så många i min släkt som jag skulle träffa som jag inte sett på 10-15 år. Men så fort jag fick se Lena och Håkan vart det bättre, men märkte att jag va väldigt förvirrad och hade inte kol på något alls. Det va som att jag va jätte glömsk och funkade inte riktigt. Kan inte fatta att man mår så dåligt att man blir så knass i huvet. Men också där vart det bättre efter ett tag.
Lena och Håkan hade fixat det mästa, eller ja dom hade fixat allt. Jag är verkligen jätte tacksam över att dom gjorde det. Vet inte om jag hade klarat allt själv.
Vid ett tiden skulle vi se mamma ligga i kistan för att ta ett farväl av henne själva innan alla kom.
Men innan dom lyfte på luckan började det snurra till i huvet och jag va tvungen att be dom vänta lite, när jag va redo nickade jag på huvet.

Vet inte om jag ångrade mig då jag fick se mamma ligga där. Det såg ut som hon men ändå inte. Det är svårt att förklara. Men mamma va inte där. Jag vart på något viss förbannad då jag visste att det spelade inge roll om jag såg henne ligga där, hon skulle ändå inte höra va jag har att säga henne. Det fanns så mycket som tyngde mitt hjärta. Också mycket för att hennes död kunde förhindrats. Hon hade inte behövt ligga där hon låg. Lena gick fram och tog mycket på mamma. Tårar kom i floder på henne. Jag ville verkligen krama om henne. Men jag stod lika stel som en pinne och grät floder själv. Till slut låsnade jag lite och lyckades krama om henne. Men det dröjde inte länge fören jag va tvungen att gå ut.
Jag va så ledsen och arg över det hela att jag bara skakade i kroppen. Jesper kom ut och höl om mig ett tag innan jag satte mig på en bänk för att försöka komma på va jag skulle säga för tall om mamma som jag skulle hålla då alla va på plats, men jag kom aldrig på något att skriva ner då jag visste jag inte behövde skriva ner något. Jag visste ju redan va jag skulle säga utan att behöva tänka.

Vid två tiden va alla på plats Jag kramade om mina mostrar hårt och sa att det va inte så här jag ville träffa dom på, önskade vi träffats på ett annat viss. Och dom kunde inte mer en att hålla med.
Det kom också många andra släktingar, vissa jag inte själv kommer håg då jag va så liten sist vi alla sågs. Dessutom träffade jag Gunilla och Lasse som bor i Göterborg.
Lovade att jag skulle komma ner till dom någon gång. Jag och Jesper gillar staden göterborg och det skulle inte vara fel att åka ner nu när man vet att man har släkter där nere.
Pappa och Anki kom också på begravningen för att stötta mig och det va rätt så skönt.
Begravningen vart jätte fin. Och talet jag höll i vart precis som jag ville ha det. Och som jag hade trott ifrån början behövde jag aldrig skriva ner något för jag visste redan innan va jag skulle säga.
Efter åt vart det fika med smörgås tårta som Lena fixat. Hon hade gjort så fint med allt så ni anar inte.

Men efter fikat va jag och Jesper tvungna att åka iväg då vi skulle åka bil i 55 mil till Tiarp eller hur det stavas. Vi åkte till ett annat gäng som skulle fiska hela helgen. Och Jesper tyckte det va en bra ide att få åka bort och göra något vi båda gillade att göra. Och just fiske älskar jag. Det är mycket att man kopplar av och tar det lugnt i naturen. Vi kom dock fram vid halv 11 tiden på kvällen. Det spö regnade och det va bara 2 plus grader ute. Sista biten va lite läskigt då vi båda va jätte trötta och nesan somnade i bilen. Regnet gjort det svårt att se plus att det va så mörkt ute. Men till sist kom vi fram till stugan. Och det va så fint när vi kom in. Det va en stor stuga som man aldrig hade tackat nej till att få bo i själv.
På Lördagen skulle det bli fiske hela dagen. Dock regnade det lite. Men vi hade mycket kläder att ha på oss så det störde oss inte alls så mycket. Dessutom va det en tävling. Den som fick den största fisken skulle få ett pris.
I flera timmar fiskade vi och till slut då nästan alla hös på att ge upp nappar det för Jesper och han får upp en stor gädda hehe.
Priset skulle han få vid middagen. Så då fick vi åka till stugan och värma oss. Hade jätte mysigt. Lite senare gjorde vi oss lite finna för att åka ner till ett stort värdhus som middagen skulle hållas i.
Och när alla hade satt sig vid bordet fick Jesper sitt pris. En jätte fin modil som gick på 3000 kr. Och det va precis va Jesper behövde. Han som tjatat så mycket på att han måste köpa en mobil. Dessutom va det en son som Jesper funderat på att köpe. Så det kunde inte bli bättre.
Rästen av kvällen blev god mat och trevlig sällskap. Vid flera till fällen kändes det som om mamma va med mig och tyckte det va en bra ide att åka bort.
Har varligt som ett vrak nu i flera veckor. Kollat in i väggen, sovit och gråtit Svårt att äta eller ens slappna av. Kände att resan va en bra ide jag också. Och det behövdes kan jag säga.
Men får en klump i magen då jag tänker att det inte är över en. Nu ska vi dela upp alla mammas saker och sälja land stället som jag älskat så mycket och som mamma lagt ner såååå mycket jobb med. Men tyvärr har jag inte råd att bättala mina syskon sin del av huset *snyft* Så tyvärr måste den bort. Vilket gör mig jätte ledsen att tänka på. Vill att allt ska vara över nu. Orkar inte tänka på allt nu. Men som sagt det måste göras. Även om man inte vill *snyft*
Ska försöka dona lite här hemma nu. Ta hand om er. Kram// Athena
____________________________________________________________________________________

Idag när jag hämtade Nikita på dagis hade hon fått sina bilder som dom tog för någon vecka sen. ÅÅÅ hon vart så fin på dom.
Önskade att Mamma hade fått en av bilderna *snyft* Få se henne växa upp och bli en fin och stark tjej.
Tog bild på den nya och den som togs för ett år sen. Hon har växt så mycket på ett år *snyft*
Det är tack vara Nikita som jag kan vara stark då det känns som om jag ska falla ihop helt Min älskade lilla dotter, du ska bara veta va du gör för mamma varje dag.

Nikita för ett år sen.



Nikita för någon vecka sen

Saknar dig mamma

Tårarna börjar komma nu när ingen ser, mer för att jag inte vill föra över min sorg på andra, och speciellt inte över min dotter Nikita. Men tror hon märker att jag inte mår bra. Om jag fick bästema, och om jag inte hade så många som bryr sig om mig skulle jag gå under jorden och resa bort ett tag. Sorgen efter mammas död har tagit mig otroligt hårt, hårdare en va jag trodde. Mamma har ju varligt sjuk ett bra tag och det fanns stunder då man undrade när hon skulle dö, Och då fanns ju tanken på hur jag skulle känna mig då. Men att jag skulle bli så här hade jag aldrig trott.
Det finns också stunder då det känns som om jag inte klarar av något alls. Men vet också att jag mår sämre av att bara ligga och tänka på henne och alla stunder med Nikita och mamma. Det är tur att Nikita är så liten och att hon inte fattar va som hänt, men tårana börjar alltid rinna som floder då Nikita pekar på bilder med ett leende på läggarna säger mormor. Fast hon är så liten vet hon om vem mormor va och hon blir glad när hon ser henne. Men längre fram kommer hon att glömma henne och bilder förblir bilder. Men när Nikita blir äldre ska jag förklara för henne om mormor och hur mycket Nikita betydde för henne.

Jag kan fortfarande inte fatta att mamma är borta. Men jag känner hållet i hjärtat av saknaden efter henne. På något viss väntar jag på att hon ska komma hem hit som hon gjort så många gånger. Men jag vet att det kommer hon aldrig mer att göra.
Att få krama om henne och höra hennes vissa ord när jag är ledsen och just behöver en mamma, så kommer hon nu aldrig mer att finnas där för mig. Jag kan verkligen inte beskriva va jag känner för sårgen är så STOR. Och det finns inga ord som kan tyda den smärta jag har i hjärtat. Men också en ilska som inte går att beskriva.

Jesper säger att han tror jag behöver prata med någon, visst kanske jag behöver det.
Men alla frågor jag har finns det ingen som kan ge svar på, så va är det för mening?
Kanske blir det lättare med tiden, men tomheten min mamma lämnat efter sig kommer aldrig att bli hell igen.
För när mamma dog tog hon med sig en bit in i graven.

Mamma följde min blogg och skrev nästan alltid några kloka ord. Hon skrev i så många inlägg Både i den gamla och den nya bloggen. Men jag har inte ork att läsa dom nu. Men när jag känner mig redo ska jag kopiera dom alla och lägga ut i bloggen. Men som sagt det får bli när jag är redo för det. Hon sa så kloka ord och lugnade alltid ner mig när jag va ledsen. Men hon fanns inte bara då för mig, utan hon fanns alltid för mig, det spelade ingen roll va den en va.

Det jag tycker också är jobbigt är vårat hus. Jag trivs inte längre, vet inte om det har med mammas död att göra. Jo kanske lite gran. Tycker det är extra jobbigt att bo här nu. Kanske går det också bort med tiden. Men ibland känns det som om jag inte vill vara här. Som om vägarna bara krymer och krymper. Men kanske finns det är lösning på det också....
Nej nu ska jag väl försöka sova lite om det nu går.
Ta hand om er. Kram//Athena

Vila ifred älskade Mamma

Hur ska jag beskriva denna känsla? Känns som om allt bara rasar samman.
Vill lägga mig på golvet och skrika av smärta och sorg. Det är inte sant, det är inte sant. Min största trygghet här i livet finns inte mer. Min liv lina som jag alltid ringde till när jag va osäker, ledsen, arg eller glad kommer aldrig mer svara i telefonen och säga till mig att allt kommer att bli bra. Eller tala om för mig att vi snart kommer att ses och få kramas. Och aldrig mer kommer jag få krypa in i dina famnar och få vara liten nån mer.
ÅÅÅÅ Mamma mamma mamma mamma mamma snälla kom tillbaks Jag ger allt jag har.
Men jag vet att det spelar ingen roll hur mycket jag en gråter och ropar hennes namn. Hon finns inte mer och kommer aldrig att göra det. Hon är borta och för alltid kommer att vara det. Och Nikita som snart fyller 2 år kommer få sin sista present som mamma/mormor köpt. En tre hjuling som mamma tänkte ge då hon fyllde år nu den 12 Okt.
Det ända som finns kvar av mamma är bilder som Nikita pekar på och säger mo mo.
Och aldrig mer kommer jag få se Nikita stråla upp som en sol när hon träffade mormor sista gången för någon helg sen. Så mycket som Nikita tydde sig till henne och så älskad hon va av Nikita.
ÅÅ Älskade mamma, vill falla ner krampande och skrikande. Smärtan är för stor.
Tårar bara faller ner, finns inget stop. Fyller nog snart en sjö om jag hade sparat på alla tårar ifrån idag. Och nog ett hav om jag sparar dom alla i mitt liv nu utan dig. Det värsta har nu hänt i mitt liv, och jag vet inte hur jag ska klara detta.
Om du va vid liv skulle du veta precis va jag skulle göra.
ÅÅÅ mamma, snälla mamma, jag vet inte om jag klarar av allt det här.
Du får inte vara död. Det får bara inte vara så.
Sitter och väntar en på att du ska ringa, eller komma igenom dörren och säga att dom tagit fel person. Men jag vet att det aldrig kommer hända.
För mig har föräldrar alltid varligt odödliga, man har alltid trott att när dom blir sjuka, då blir dom frisk, och om något skulle hända, klarade dom sig alltid.
Men här står jag nu utan mamma, utan mormor.
Min älskade mamma som kämpat så den sista tiden. Och allt slit hon och Lasse gjort på landet med den nya byggnaden. Och alla rabatter som skulle vara precis som hon ville Och allt hon älskade att göra i trädgården, nu får hon aldrig göra klart det hon ville göra.
I morgon far jag till Stockholm för att möta upp mina syskon Lena och Håkan.
Träffa mamma en sista gång för att säga hej då. Men vet att den vi kommer att träffa kommer inte längre vara mamma, utan bara ett skal av vad hon en gång va. Vet ens inte om jag kommer att klara av det.
Och jag vet inte hur jag kommer att känna när jag stiger in i huset där hon bot. där alla hennes saker kommer finnas kvar.
Jag kan inte fatta att mamma är död, att hon inte finns mer.
Jag vill tacka Jesper som stöttar mig otroligt mycket, som också känner sorg.
Och mina syskon som känner som jag. Det är nu vi inser att vi måste finnas för varandra mer en va vi gjort innan.
Ska försöka sova, Mycket som kommer hända i morgon. Men tror dock att det blir en sömnlös natt.
Sov gott mina älskade mamma.

//Athena

Skönt med en lite slappare vecka

Måste säga att det är rätt så skönt med en lite slappare vecka.
Föra veckan jobbade man hela tiden förutom på fredagar. Sen jobbade man också helgen =(
Men denna vecka ser lite anerlunare ut.
Igår va jag ledig, så då slappa de jag en del. Nikita va lika busig som vanligt och sprang runt och gjorde hys. Han ta en del kort på henne som jag ska lägga ut *ler*





















Idag börjar jag jobba senare. Kommer hem igen vid 9 tiden. Lika så i morgon också.
Men i morgon kommer Jesper, Niklas och Nikita åka iväg för att kanske hämta hem en hund över helgen *ler*
Det är ju så att Jesper leter efter en liten Jakt vän, och i morgon far dom iväg för att titta på en liten Jack Russell på 7 månader.
Denna lilla hund har aldrig jagat för. Men om Jesper märker att hunden är jakt intresserad kommer han att bli våran. Men vi får se om vi lånar hem hunden. Efter som att mamman till hunden löper är det inte säkert att det går att testa vovven.
Det är så att när någon i deras om omgivning löper blir han hundarna lite tröttare. Så om det inte går så bra att testa där lånar vi hem vovven över helgen för att testa han lite hem hemma.
Jag själv håller tummarna för att det ska gå bra.
Så i helgen ska vi vara mycket i skogen. Vilket jag ser jätte fram i mot.
Måste passa på innan det blir för kalt. Men det är klart, om det blir lite kyla ute får vi ta på oss med kläder och kanske göra upp en liten läger eld <3

Fick också veta ifrån jobbet föra veckan att jag har jobb kvar enda tills den sista Januari. Jipppii så det är ju skönt. Hoppas på förlängning sen.

Nej det va väl allt för denna gång. Vet att jag är kass på att skriva. Men har varligt lite väl mycket nu.

Och för dom som undrar hur det går mellan mig och Jesper så vet jag inte mycket jag häller.
Ibland värkar det som om allt är jätte bra. Och ibland så undrar man vart man står i dela förhållande.

Men men det visar sig med tiden.
Ta hand om er alla.
Kramar Athena