Saknar dig mamma

Tårarna börjar komma nu när ingen ser, mer för att jag inte vill föra över min sorg på andra, och speciellt inte över min dotter Nikita. Men tror hon märker att jag inte mår bra. Om jag fick bästema, och om jag inte hade så många som bryr sig om mig skulle jag gå under jorden och resa bort ett tag. Sorgen efter mammas död har tagit mig otroligt hårt, hårdare en va jag trodde. Mamma har ju varligt sjuk ett bra tag och det fanns stunder då man undrade när hon skulle dö, Och då fanns ju tanken på hur jag skulle känna mig då. Men att jag skulle bli så här hade jag aldrig trott.
Det finns också stunder då det känns som om jag inte klarar av något alls. Men vet också att jag mår sämre av att bara ligga och tänka på henne och alla stunder med Nikita och mamma. Det är tur att Nikita är så liten och att hon inte fattar va som hänt, men tårana börjar alltid rinna som floder då Nikita pekar på bilder med ett leende på läggarna säger mormor. Fast hon är så liten vet hon om vem mormor va och hon blir glad när hon ser henne. Men längre fram kommer hon att glömma henne och bilder förblir bilder. Men när Nikita blir äldre ska jag förklara för henne om mormor och hur mycket Nikita betydde för henne.

Jag kan fortfarande inte fatta att mamma är borta. Men jag känner hållet i hjärtat av saknaden efter henne. På något viss väntar jag på att hon ska komma hem hit som hon gjort så många gånger. Men jag vet att det kommer hon aldrig mer att göra.
Att få krama om henne och höra hennes vissa ord när jag är ledsen och just behöver en mamma, så kommer hon nu aldrig mer att finnas där för mig. Jag kan verkligen inte beskriva va jag känner för sårgen är så STOR. Och det finns inga ord som kan tyda den smärta jag har i hjärtat. Men också en ilska som inte går att beskriva.

Jesper säger att han tror jag behöver prata med någon, visst kanske jag behöver det.
Men alla frågor jag har finns det ingen som kan ge svar på, så va är det för mening?
Kanske blir det lättare med tiden, men tomheten min mamma lämnat efter sig kommer aldrig att bli hell igen.
För när mamma dog tog hon med sig en bit in i graven.

Mamma följde min blogg och skrev nästan alltid några kloka ord. Hon skrev i så många inlägg Både i den gamla och den nya bloggen. Men jag har inte ork att läsa dom nu. Men när jag känner mig redo ska jag kopiera dom alla och lägga ut i bloggen. Men som sagt det får bli när jag är redo för det. Hon sa så kloka ord och lugnade alltid ner mig när jag va ledsen. Men hon fanns inte bara då för mig, utan hon fanns alltid för mig, det spelade ingen roll va den en va.

Det jag tycker också är jobbigt är vårat hus. Jag trivs inte längre, vet inte om det har med mammas död att göra. Jo kanske lite gran. Tycker det är extra jobbigt att bo här nu. Kanske går det också bort med tiden. Men ibland känns det som om jag inte vill vara här. Som om vägarna bara krymer och krymper. Men kanske finns det är lösning på det också....
Nej nu ska jag väl försöka sova lite om det nu går.
Ta hand om er. Kram//Athena