Tårar till is

Jobbade ikväll, gick väl så bra det kan gå när man mår som man egentligen gör.
Kl 9 va det dax att cykla hem igen. Men cykel turen vart på något viss länge en va den borde bli. Men det tog lika lång tid som alltid, 10 min. Men denna gång va det som att dom minuterna bara segade förbi. Inte nog att man cyklade hem i mörkret, utan det va hur kallt som hälst. Och mitt i allt började tårana falla igen.

Varför ska den ända människan på jorden som verkligen visste allt om mig lämna mig på ett sådant viss. varför mamma????? varför?????
Vet att du aldrig ville se mig olycklig, och du skulle ge mig allt för att det inte skulle bli så häller. Men kan inte rå för att jag känner mig så olycklig nu när du inte finns. Vet att alla frågor jag har kommer det aldrig finnas ett svar på.
Jag skulle kunna ge allt jag har för att bara få en ända dag till med dig. Att bara få säga hej då och veta att du har det bra skulle kanske kunna ge ett lugn i mitt inre. Men här cyklade jag hem, ledsen, arg, ensam och känner hur tårana nästan blir till is av den kalla kylan på mina kinder i mot vinden.

Kom på att här om dagen hur jag började googla på hur man kan få kontakt med dig mamma. Min rädsla över att ta kontakt med det orkända fanns inte längre där. Ändast för att få svar på alla mina frågor. Men vet att det kanske är ett för jävest försök, ett sista rop efter dig. Jag kan verkligen inte beskriva min saknad efter dig mamma, för den är enorm oändlig.