Älskade mamma!

Jag drömde om dig inatt.
Jag skulle försöka ta mig hem, men inga tåg verkade åka ditt. Tågen tog mig bara till ställen jag inte skulle till. Jag minns hur stressad jag började bli och att jag mer en allt annat bara ville hem. Det va som om plattsen till dig inte existerade. När jag försökte prata med folk och fråga om tåget åkte till din ort såg dom bara på mig som om jag vore dum i huvet.
Men till slut hittade jag tåget hem till dig, men när jag skulle stiga på stod det ur funktion. Jag satte mig i allafall ner och tänkte vänta tills det började åka. Någon gång skulle den väl åka tänka jag, mins i drömmen att jag satt och väntade i evighet. Men tåget åkte aldrig iväg......... för kort där efter att jag väntat så länge vaknade jag upp ur min dröm med en klump i magen.

Förstår nu varför alla folk såg på mig så där konstigt. Du finns ju inte längre och därefter finns ju inte plattsen hem till dig häller.

Jobbigt att ha sådana drömmar om dig där jag aldrig kommer finna dig. Och jobbigare när jag vaknar upp och känner tomheten du lämnade efter dig.
Jag saknar dig så otroligt mycket mamma. Ibland vet jag inte va jag ska göra mig av med alla känslor jag känner inom mig *snyft* Men det är väl något jag måste försöka lära mig leva med.

Idag ska jag jobba, fast jag inte är riktigt 100 frisk. Men det kommer nog gå bra i allafall. Får se till att inte röra naken hastigt eller svälja klumpigt.

Kom att tänka på en sak när det va Lucia igår. För precis ett år sen hämtade vi dig på tåg stationen och du skulle stanna några dagar, gud va mysigt vi hade då.
Önskade man hade hämtat dig igen. Men jag vet att ingen kommer att stiga av tåget denna gång. Önskade du hade sätt Nikita. Hon har blivigt så stor nu dom senaste månaderna. Och jag vet att hon saknar dig också.
Jag hoppas och önskar att du på något viss följer med henne livet ut, som en skydds ängel som vakar över henne.


Älskade mamma, finns så mycket jag önskar.

Älskar dig // Din athena