Hej Mamma!

Tycker dagarna bara flygger förbi, kanske lite för fort för att jag själv hänger inte med ibland.
Likt så mina känslor. Dom svänger lika fort som mitt humör. Ibland mår jag bättre och ibland mår jag sämre och ibland är jag mitt i mellan. Det finns så mycket jag vill säga dig. Och lika arg blir jag när jag tänker på hur du ville lämna livet.
Va jag inte värd ett bättre slut av dig?? Du har lämnat så många fråger efter dig, och man söker och söker efter ett svar. Huvet går i högvarv på nätterna, vilket har gjort att jag inte kunde somna. Nu får man på sömn tabletter som heter Imovan, bara för att få ett stopp på allt tänkande.
Det är synd att det ska vara så.
Jag undrar om du ser mig nu efter döden, tänker på va du gjort? Att få vara både arg, ledsen och besviken är en jobbig känsla.
Å saknaden på det har gjort allt så mycket värre
Du va verkligen den ända människan på joden som visste vem jag va, va jag tänkt och va du skulle säga för att få mig att må bättre.
När jag va ledsen, va du också ledsen, när jag va glad, va du också glad, när jag förlorade hoppet, kramade du om mig och fick upp mig igen. När det fanns problem tänkte du ut lösningar.
Nu är jag ledsen, men ingen som kan känna min sorg. Jag är förvirrad, men ingen som kan ge mig en tydlig väg. Jag känner mig ensam utan dig. Även då jag har massa folk runt mig, känner jag min ensam. Kan verkligen inte beskriva min saknad efter dig mamma.

Min psykolog sa att jag skulle försöka se bilder på dig efter att jag pratat med henne. Det har gott två veckor sen det. Och jag har inte haft ork att se på några bilder alls av dig :(
Och föra veckan ringde min läkare och sa att han tyckte jag skulle prata med en ny psykolog som är studerande. HMMMMMMMMM Tror inte det va en så bra ide. Har inte set den nya en och redan har vi problem att få tiderna att passa. Hon vill att vi ska ha tider då jag ofta jobbar efter som att hon jobbar inte så ofta. Men hallåååååå.
Sa till henne i går att mitt jobb går före. Och att jag inte ska passa upp på henne när hon kan och inte kan. Jobbet är viktigt för mig nu efter som att vi bara har mars på oss sen går vårat vik ut, Och efter det får vi veta om vissa får jobba kvar och få fast tjänst.

Jag är så nervös inför det att jag nästan mår illa. Kan ju inte ta ledigt hur som hälst. Vill verkligen vissa alla att jag verkligen vill jobba kvar. Och en fast tjänst skulle kännas tryggt för mig och familjen.. Och det skulle kanske få mig att må bättre. Att veta att man har jobb i framtiden och en trygg ekonomi skulle sitta bra här nu. Kan inte göra med en att hålla tummarna.

Så just nu går Nikita först, sen jobb och sen till mig om det blir något över. Orkar inte springa runt så fort jag blir ledig. Rätt så skönt att bara få vara också. Kan ju lova att jag behöver det.
Egentligen har jag lust att resa bort, bara själv över en helg. Ta in på ett spa hotell och bara få vara. Vila hur länge jag vill, sitta tysst utan att behöva prata eller ta hand om någon. Det skulle vara skönt.
Men som sagt. Jag går inte först i familjen......

Om du hade funnits mamma skulle jag nog rymt hem till dig med alla mina tankar.
Saknar dig såååååå mycket.

PS: I LOVE YOU
//Din Athena

Hej Mamma!

Va hos psykologen igår och pratade en hel del om dig. Fick ut mer av det en va jag trodde jag skulle få. Det bästa av allt va att hon visste va jag gick egenom.
Men det som va lite jobbigt att höra va att jag fortfarande är i fas ett i sorgen efter dig, men ändå kommit en bit. Det finns tydligen faser man går igenom när man handskas med sorg. Men känner att jag börjar närma mig fast två.
Fas ett är det som jag gjort hela tiden, förneka och försöka hitta ledtrådar till din död. Jag går igenom allt om och om igen i huvet, försöker vrida och vända på allt i huvet. Och där jag ibland inte riktigt förstår att du är död.
Jag vet att du aldrig kommer att komma tillbaka, så dum är jag inte. Men kan inte råför att man ibland får känslan över att det bara inte kan vara så. Det är verkligen svårt att beskriva va jag känner. Jag själv tycker att det låter dumt. Men den som aldrig har gått igenom något liknande kan inte häller förstå va jag menar.
Det kan göra en riktigt arg ibland.... alltså att dom som inte gått igenom något liknande inte riktigt fattar va jag känner eller va man går egenom. Känns som om dom tror att jag mår bra nu efter snart 5 månader. Som om mamma inte finns i mina tankar eller i mitt liv längre. Dom fattar inte min saknad, eller att jag varje dag tänker på dig. Nej jag blir bara arg när jag tänker på det. Mitt liv kommer aldrig bli det samma egen efter att du lämnat mig.

Skönt att jag ändå känner att jag gör framsteg nu när jag går till psykologen.
Till nästa gång ska jag försöka se på bilder där du är med i. Har haft otroligt svårt att göra det nu i några månader. Precis när du dog kunde jag sitta och stirra på en och samma bild hela tiden, i hopp om att du skulle bli till liv igen. Men efter ett tag drog jag mig ifrån att göra det. Är rädd över att jag ska tro lika dant igen och att jag måste börja om från början med sorgen du lämnat. Men som psykologen sa så är jag i en annan del av sorgen och att jag förmodligen skulle reagera annorlunda om jag såg på bilder av dig nu. Och förmodligen har hon rätt. Men har bara inte vågat en. Men tänkte att jag skulle gå igenom lite bilder i morgon efter att jag lämnat Nikita på dagis så att jag får vara lite själv när jag gör det.

Ska ta och bädda sängen nu om ett tag.
Längtar som bara den till helgen. Jesper kommer att jobba borta från fre till sön.
Så på fredag funderar jag på om jag och Nikita ska åka och bada. Och på Lördag kommer mina älsklingar hit ( Cassa och Sazza ) Vi ska ha en tjej kväll och se på melodifestivalen. Funderar på om man skulle köpa ansiktsmakar och lite så då *ler*
Det kommer i allafall bli ass mysigt <3 Nej det va väl allt för mig idag. Skriver snart igen. Ps: Älskar dig mamma din// Athena