Jo det är sant. Jag och Jesper har kommit överens om att det kanske är bäst att vi gör det. Inte för att vi slutat älska varan. Utan för att vi är så olika och tycker inte allt likadant, vilket inte har varit så bra i vårat förhållande. Men vi gör inte slut. Vi börjar med att vara särbo och se hur det går och känna. Om vi känner att vi inte vill vara ifrån varan så får vi fixa det då. Men en så länge kommer vi ha två hem. Tror det kan vara bra. Och det bästa är att vi båda två har kommit överens om detta nu. Och kanske är det va jag just behöver. Att få ha ett eget och bästema hur man själv vill ha det hemma. Tror också det kan vara bra för Nikita som inte kommer ha en mamma och pappa som gnatar på varan stup i kvarten.Men det är förstårs mycket som måste göras tills dess. Men om jag ska vara ärlig så orkar jag inte tänka på det en. Känner mig helt slut i kroppen fast jag inte gör så speciellt mycket.
Min psykolog tror att det har med att jag bär sorgen efter dig hela tiden. Även om det inte alltid syns är det en tung börda jag släppas med varje dag. Och det tar mycket ork av mig att gå runt så hela dagarna. Det är sjuk när man tänker på att något som inte syns kan vara så tungt. Det jobbigaste är väl att det tar så mycket energi av mig. Och på något sätt kan jag aldrig riktigt vara på topp. Önskar att sorgen kan gå över. Så att lusten att göra något kommer tillbaks. Finns verkligen inga ord som kan beskriva hur mycket jag saknar dig. Och även då jag har mycket att göra och tänka på så går det inte en ändaste dag utan att jag stannar upp och tänker på dig.
Önskar verkligen du hade varit här nu.
Ne nu måste jag gå tillbaks och koka klart pastan jag gör. Min cykel fick puncka under dagen så det blev aldrig till att åka och handla något bättre att äta. Ja ibland blir man trött på livet när små saker händer som stör en.
Ta hand om dig vart du en är.PS: Jag älskar dig. Din// Athena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar