Vet att det va ett tag sen jag skrev nu. Men mitt huvud har snurrat som en karusell utan ett stopp. På bara en kort tid har jag sårat och svikit folk. Och inte tänkte jag på va mina handlingar får andra att känna. Har jag blivigt så känslor kall? Fattar inte hur jag har så lätt att bara lämna och gå vidare. Visst stannar jag till och hör på va dom har att säga mig, vilket inte dom vackraste ord. Men inget dumt om mig heller, mer dom känslor som jag trampat på. Åå jag ber verkligen om förlåtelse, men vet att det inte spelar någon roll vad jag en säger. Men felet ligger i att jag vill och vågar inte stanna upp och känna efter på vad jag känner och tycker. Vill själv inte bli sårad eller känna mig fången. Ibland försöker jag vinna tid. Försöka tänka och känna. Men det är tyvärr oftast där jag gör fel. Du kan hålla om mig, kyssa mig, krama och se mig i ögonen. Jag kan ställa upp och fylla ytligare en tomhet man söker, men efter det blir jag lika hal som en ål. Det är precis så långt jag kan ta mina känslor. Kanske går det att hålla mig kvar? Men då måste man nog vara mer envis en vad jag själv är. In tygga mig om saker jag inte längre tror på. Få mig att känna något som jag låst in så djupt i mig själv.
Jag träffar någon nu. Och jag vill ha honom precis som han är nu. Inte mer eller mindre. Jag vill inte vara hans, men jag finns. Jag kan krama om honom och må rätt bra utan att han kramar om mig för hårt. Han är klok och vet att han inte vill ge mig några krav. För han som jag vill ha det precis som det är nu...
Dock finns en oro som börjar växa...... Jag vill inte må för bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar