Jag går inte runt dig som en ål, utan jag respekterar det du har på botten. Jag trampar inte på dina skatter du gömmer. För mig är du ett hav med intressanta saker. Och under ytan döljer sig en hel historia. Men ändast jag har rört vid dom känsligaste ögonblick. Och jag har gjort det med respekt. Bevarat det som en lärdom och inget man bara kastar.
Jag skrytter inte över saker jag gjort som ett litet barn som inte kan simma.
Jag förstör och förgiftar inte ditt vatten.
Men mitt i allt detta får jag kramp, jag kan inte simma, jag kommer ingenstans. Jag försöker att greppa allt jag har, men i panik finner jag inget alls.
Jag försöker att flyta, kanske finner jag kraft att simma till land. Jag försöker se tillbaks på allt som va. Som en gammal film som spelar sig i huvet. Jag minns... jo jag minns vad det va som lockade mig....
Som fick mig att våga simma.
Jag visste det va folk som såg på mig ifrån början, skratta åt mig och trodde jag skämta.
Men jag gjorde det ändå. Jag tog chansen och hoppade in med alla mina kläder på.
Men under en storm klarade jag inte mer. Och som en fjäder i ditt hav, faller min ena skon av. Och sakta den hamnar på botten av ditt hav, blev en del av din historia och flickan, vart blev hon av?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar