Vila ifred älskade Mamma

Hur ska jag beskriva denna känsla? Känns som om allt bara rasar samman.
Vill lägga mig på golvet och skrika av smärta och sorg. Det är inte sant, det är inte sant. Min största trygghet här i livet finns inte mer. Min liv lina som jag alltid ringde till när jag va osäker, ledsen, arg eller glad kommer aldrig mer svara i telefonen och säga till mig att allt kommer att bli bra. Eller tala om för mig att vi snart kommer att ses och få kramas. Och aldrig mer kommer jag få krypa in i dina famnar och få vara liten nån mer.
ÅÅÅÅ Mamma mamma mamma mamma mamma snälla kom tillbaks Jag ger allt jag har.
Men jag vet att det spelar ingen roll hur mycket jag en gråter och ropar hennes namn. Hon finns inte mer och kommer aldrig att göra det. Hon är borta och för alltid kommer att vara det. Och Nikita som snart fyller 2 år kommer få sin sista present som mamma/mormor köpt. En tre hjuling som mamma tänkte ge då hon fyllde år nu den 12 Okt.
Det ända som finns kvar av mamma är bilder som Nikita pekar på och säger mo mo.
Och aldrig mer kommer jag få se Nikita stråla upp som en sol när hon träffade mormor sista gången för någon helg sen. Så mycket som Nikita tydde sig till henne och så älskad hon va av Nikita.
ÅÅ Älskade mamma, vill falla ner krampande och skrikande. Smärtan är för stor.
Tårar bara faller ner, finns inget stop. Fyller nog snart en sjö om jag hade sparat på alla tårar ifrån idag. Och nog ett hav om jag sparar dom alla i mitt liv nu utan dig. Det värsta har nu hänt i mitt liv, och jag vet inte hur jag ska klara detta.
Om du va vid liv skulle du veta precis va jag skulle göra.
ÅÅÅ mamma, snälla mamma, jag vet inte om jag klarar av allt det här.
Du får inte vara död. Det får bara inte vara så.
Sitter och väntar en på att du ska ringa, eller komma igenom dörren och säga att dom tagit fel person. Men jag vet att det aldrig kommer hända.
För mig har föräldrar alltid varligt odödliga, man har alltid trott att när dom blir sjuka, då blir dom frisk, och om något skulle hända, klarade dom sig alltid.
Men här står jag nu utan mamma, utan mormor.
Min älskade mamma som kämpat så den sista tiden. Och allt slit hon och Lasse gjort på landet med den nya byggnaden. Och alla rabatter som skulle vara precis som hon ville Och allt hon älskade att göra i trädgården, nu får hon aldrig göra klart det hon ville göra.
I morgon far jag till Stockholm för att möta upp mina syskon Lena och Håkan.
Träffa mamma en sista gång för att säga hej då. Men vet att den vi kommer att träffa kommer inte längre vara mamma, utan bara ett skal av vad hon en gång va. Vet ens inte om jag kommer att klara av det.
Och jag vet inte hur jag kommer att känna när jag stiger in i huset där hon bot. där alla hennes saker kommer finnas kvar.
Jag kan inte fatta att mamma är död, att hon inte finns mer.
Jag vill tacka Jesper som stöttar mig otroligt mycket, som också känner sorg.
Och mina syskon som känner som jag. Det är nu vi inser att vi måste finnas för varandra mer en va vi gjort innan.
Ska försöka sova, Mycket som kommer hända i morgon. Men tror dock att det blir en sömnlös natt.
Sov gott mina älskade mamma.

//Athena