Kampen mellan att ständigt älska och hata livet på en och samma gång är inte alltid lätt.
Ibland kan man se livet gå baklänges i en sakta takt. Nästan för sakta. Och jag vet precis vart i livet jag önskade jag gjort annorlunda. Och just det ögonblicket plågar mig ständigt.
Vill packa alla saker jag äger och har. Flytta och ge mig av. Slå mig ner i en annan stad... börja om.
Och just när man inte orkar mer, får man se det vackraste leende som finns i värden. Det leende som får en att vilja kämpa och försöka göra det rätta i livet. Att inte ge sig av som man gjort alla dom andra gånger.
Men mitt i allt detta, finns ett ärr jag ständigt kommer ha, ett ärr som ständigt måste finnas där. Även då jag önska att det ärret försvinner helt kommer den aldrig att göra det. Det ända ljusa man kan se i det hela är.... att jag lärt mig av mina misstag. ALDRIG IGEN.......
Tack vara detta måste mina nära och kära acceptera detta även då dom inte vill.
Och ibland känns det som om kampen mellan mig själv blir förlorad, faller ner på knä som en hjälplös riddare. Men bakom all mörker finner jag min dotter. Och henne ska jag kämpa för. För just för henne är jag den bästa människan som finns. I hennes ögon är jag allt. Och just ALLT ska jag vara för henne.
För den kärlek man har för sitt barn är större en själva Gud själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar