Sitter på jobbet och äter frukost, vrider mitt huvud mot fönstret där solen lyser igenom. Blunder och njuter av varje sekund av solen som jag saknat så otroligt mycket.
Jag minns..... jag minns Mamma. Om du var vid liv skulle du just nu gjort lika dant.
Du skulle blunda och drömma dig bort. Du skulle börja tänka på sommaren som snart är här, och du skulle börja tänka på hur du skulle förbereda dina blom plantor in för stugan på landet. Jag kan se framför mig hur det knackar och sprakar i dina tankar. Jag kan se allt framför mig. Jag öppnar mina ögon som njutit av solen ifrån fönstret... Jaa jag ser allt framför mig. Men det är allt jag kan göra. Jag kan se, men det är något som aldrig kommer hända i värkliga livet igen.
Såg på fec för ett tag sen. Någon som skrev när man kan bli sig själv igen och om saknaden alltid kommer att kännas precis så där jobbigt när någon dör.
Hade lust att svara på det. Men lätt bli.
Men mitt svart skulle bli: Nejj... Folk kanske ser dig som du en gång va. Men du själv kommer känna en förändring. Något som ständigt fattas och inte finns där. Din saknad kommer aldrig att försvinna. Den kommer bara ändra form. Men saknaden kommer alltid att finnas där.
Men där i mot kan jag inte säga något som jag egentligen inte vet något om.
Du förlorade en vän. Jag förlorade min Mamma. Kanske är sorgen lika stor. Men annorlunda.
Den dagen min mamma dog, dog också en bit av mig själv. Det är något som aldrig kommer att komma tillbaks. Det kommer ständigt finnas en plats i mitt hjärta som kommer förbli tom.
Där i mot har jag öppnat en till dörr i mitt hjärta där en ny människa har börjat ta form.
Och jag är så otrolig tacksam över att just den människan av alla i värden finns där.
För just med honom finner jag en känsla som jag inte känt på MÅNGA ÅR <3
PS: I Love You Mom
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar